Hej.. Jag är skyldig dej en stor fet jävla ursäkt. förlåt..
Jag vet inte om det gör någon skillnad, men här kommer min version av kvällen/natten… Jag minns nämligen inte direkt mycket..
Minns att jag blev så jävla ledsen när mm spelade så jag tänkte gå därifrån men de va fullt med folk och jag kom ingenstans, och sen va de slut. Jag va ledsen för att de va nån tjej och nån kille som sa nått tasikgt till mej, minns inte vad. Jag va ledsen för att jag hade sett mm, men va för full för att kunna uppskatta det. För att jag visste att jag va för full när jag kom in, ändå drack jag ett glas vin. Jag va ledsen för att jag va så full för jag ville inte va så full, jag visste inget, va bara förvirrad och ville inte va själv. Jag visste inte om jag skulle kunna ta mej hem själv.
Hans kompis M ringde mej och visste inte vad dom skulle göra, hans plånbok va borta och alla trodde att jag hade den, och blev nästan arga på mej för att jag inte hade det. Jag försökte få tag på hennes pojkvän och hon men dom ville inte vänta, dom tog nån buss precis innan 12 tror jag och ville att jag skulle skynda mej dit, jag visste bara att jag inte skulle hinna. Sen va du och R dom enda jag kände som va där och jag ringde och ingen svarade… Jag skulle egentligen bara fråga vilken buss ni skulle ta hem och fråga om de va okej om jag åkte med er fast du inte pratar med mej. Det enda jag minns är att R sa att dom åkte bil och att bilen va full, jag minns inte ens när jag pratade med dej, det enda jag minns är att du sa “till vänster om utgången”. Jag trodde inte att du skulle komma dit och att även om du gjorde det så skulle du inte hitta mej för de va fullt med folk och du skulle inte orka leta. Sen minns jag att jag vände mej om och du va där och jag typ slängde mej runt halsen på dej…
Efter det så minns jag inte ett ord som vi sa, förutom att jag oroade mej för mitt smink och du sa att de satt där de skulle (viktiga saker jag minns? :P). Av resten minns jag bara att jag grät jättemycket och va jättelättad att det äntligen va någon jag kände som va där som inte skulle lämna mej, eller, jag tror att jag trodde att du skulle gå till dom till bilen, men det gjorde på nått sätt inget för du va där då en stund iaf.
Sen vet jag inte hur vi kom över bron eller hur vi kom in på bussen, bara att vi satt i trappan, jag minns inte om vi sa nått, om jag fortfarande grät eller inte, om jag sov eller inte osv.. Sen vet jag att vi kom av vid sjukhuset och att jag inte trodde det gick några bussar och tänkte typ “shit, jag kommer inte att fixa att gå hela vägen hem, jag kommer däcka i nån buske och bli våldtagen”. Vet inte om jag sa det eller inte, vet att det kändes dumt att följa med dej hem. Vet att jag visste att jag borde sova i soffan men såg bara att de låg massa grejer där och du sa sängen… Vet inte om vi sov direkt när vi kom till dej eller om vi gjorde nått annat, vet att jag visste att jag borde spytt så hade saker blivit lite lättare. minns att jag vaknade på morronen och inte kunde sova och störde dej.
Detta är nog faktiskt allt som jag minns, och typ från att vi åt minns jag saker normalt igen tror jag…
Jag vet att alkohol inte hittar på känslor, bara att den förstärker dom man redan har. Det jag vet är att jag inte är kär i dej. Men samtidigt har det liksom blivit fuckat med oss pga två saker; att du gillar mej, och att jag är cp. Vet inte om jag har sagt det till dej innan, jag har inte pratat om de med nån annan iaf… Men jag har sjukt fucking jvla omöjligt svårt att säga det lilla ordet “nej” till någon jag tycker om, även om jag inte tycker om den på det sättet, det räcker med vänskap så blir det svårt. Det är för att jag vill vara snäll, jag vill inte såra någon, samtidigt är det just precis det jag gör. Och jag tycker om dej väldigt mycket så då blir det ännu svårare. Det har ställt till problem för mej förut och det är fruktansvärt irriterande, för att istället för att bli snäll så blir jag ju ond liksom… Herregud jag borde verkligen inte skriva mer..?
Jag ska försöka va kort då…
Förlåt för att jag lät arg eller sur i smset. Det är på mej själv jag är det för jag vet att allt är minst lika mycket mitt fel som ditt.
Förlåt för att jag ringde dej.
Förlåt för att jag följde med dej hem.
Förlåt för att jag sov i din säng.
Förlåt för att jag inte sa nej.
Förlåt för att jag va så ledsen.
Förlåt för att jag har ställt till allt det här.
Förlåt om jag sa saker som jag inte borde sagt.
Förlåt om jag sa saker jag inte menade.
Förlåt för allt helt enkelt.
Och tack för att du hittade mej, även om jag ångrar att jag ringde å så så vet jag inte vad jag hade gjort om du inte hade kommit dit. Så tack för att du gjorde det, men lova att du aldrig gör om det… Jag lovar att jag verkligen ska försöka att inte bli så full och så ledsen igen och jag lovar att om det ändå händer så ska jag försöka att inte ringa till dej. Men OM jag ändå gör det, kom inte till mej, försök bara prata med mej? Och om vi av någon idiotisk anledning skulle träffas innan allt är lugnt så är vi bara vänner, vänner får kramas men inget mer.. Okej?
En sak till, det jag sa om att det är jobbigt och att jag känner mej ensam är sant. Inte så konstigt kanske eftersom varken du eller han har kontakt med mej längre, och ni är dom som jag pratat med mest (även om det har varit jobbiga samtal med honom så har det ju tagit tid) och ja, det är bara hon kvar då, och du vet ju hur hon kan vara… Men det är mitt eget jävla fel, så du måste försöka skita i det. För desto snabbare allting blir bra med dej, desto snabbare blir det det med mej också, så försök att inte bry dej om mej :F
Förlåt om det här mailet blev fel eller så, jag vet inte, men förlåt för allt, det va verkligen inte meningen att sabba allt..
